Vi kom hem med betydligt mer än vi åkte dit för
Vi hade faktiskt en plan när vi gav oss iväg.
Inte en sådan där plan med tider, bokningsnummer och ett kalkylblad över varje stopp. Någon måtta får det vara.
Men vi hade ringat in några platser i Värmland som vi ville besöka och tänkte göra en liten tur av det. Köra några dagar, se oss omkring och stanna när vi fick lust.
Det började förvånansvärt organiserat.
Första dagen följde vi rutten.
Andra dagen började vi göra avstickare.
Sedan gick det snabbt utför.
Vi såg en skylt om en loppis och svängde av.
Hittade ett café som såg trevligt ut och stannade där betydligt längre än planerat.
På ett annat ställe blev det en promenad eftersom utsikten tydligen låg ”bara en liten bit bort”.
Jag har blivit misstänksam mot den formuleringen.
Men det var fint när vi väl kom fram.
Vi skulle bara titta på marknaden
Någonstans längs vägen fick vi tips om en marknad.
Den låg inte riktigt på vår rutt, men vid det laget hade rutten mest blivit ett dokument över platser vi inte längre tänkte köra till i rätt ordning.
Så vi åkte dit.
Det var precis en sådan marknad där man börjar med händerna i fickorna och säger att man bara ska gå runt lite.
Sedan hittar man hantverk.
Någon säljer honung.
På ett bord står flaskor och burkar i långa rader, och plötsligt diskuterar man med stort allvar vilken marmelad som egentligen passar bäst till ost.
Vi köpte förstås något.
Bland det som följde med hem fanns en burk björnbärssylt, trots att sylt inte hade förekommit på någon version av packlistan.
Det är sådant jag tycker om med den här sortens resor.
De stora utflyktsmålen kan vara fantastiska, men det är inte alltid dem man pratar mest om efteråt.
Ibland är det caféet vi råkade hitta.
Mannen på loppisen som hade en historia om nästan varenda sak han sålde.
Den oväntat långa promenaden.
Eller marknaden som vi egentligen inte skulle till.
Några dagar senare var vi hemma igen.
Väskorna packades upp, tvätten hamnade i en hög och allt började återgå till det vanliga.
Men på frukostbordet stod burken från Värmland.
Och det slog mig att souvenirer egentligen är ganska märkliga.
Man kan köpa någonting med ortsnamnet tryckt över hela framsidan.
Eller så kan man breda lite sylt på en smörgås och direkt komma ihåg en eftermiddag på en marknad som inte ens fanns med i planen.
Jag vet vilken sort jag föredrar.
Fast nästa gång tar vi nog en större bil.
Vi har tydligen väldigt svårt för det där med att ”bara titta”.